Ar 1527 framtradde i Dalarna en ung man som uppgav sig vara Nils Sture, aldste sonen till den sju ar tidigare doede riksfoerestandaren Sten Sture d.y. och Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Hans mal var att stoerta landets regent Gustav Vasa, men revoltfoersoeket misslyckades kapitalt. Foeljande ar tog han slutligen sin tillflykt till Rostock, dar han pa Gustav Vasas entragna begaran fangslades, stalldes infoer ratta, doemdes till doeden och avrattades foer uppror och foer att ha upptratt under falsk identitet. I historieskrivningen radde lange inget tvivel om att Daljunkern - uppviglarens havdvunna namn alltsedan Peder Svarts kroenika - var en bedragare. En foersiktigt avvikande mening tillkannagavs 1942 av Folke Lindberg, som menade att det gar inte att halla fast vid omdoemet, att daljunkern inte kan ha varit den han gav sig ut foer . Uppfattningen fick inget genomslag. Sextio ar senare, 2002, ansag sig emellertid Lars-Olof Larsson kunna leda i bevis att Daljunkern verkligen var Nils Sture. Denna omproevning foell daremot i god jord. Den allmanna eller atminstone vanliga meningen bland saval fackhistoriker som andra som har skrivit eller uttalat sig i amnet foerefaller numera vara att Daljunkern och Nils Sture var en och samma person eller att detta i varje fall inte kan uteslutas. I denna skrift granskas argumenten foer omsvangningen. Samtidigt presenteras en hittills markligt nog obeaktad kalluppgift, som maste betraktas som en pusselbit av hoegsta varde foer fragan om Daljunkerns pastadda identitet. Den Larssonska tesen visar sig darmed vara ohallbar. Det finns med andra ord ingen anledning att ifragasatta sanningshalten i Daljunkerns egna ord infoer domarna i Rostock att han inte var herr Stens och fru Kristinas son.